Svalornas utpost

Damascus våren 2004

Vy över Damascus i skymningen, sedd från utsprång uppe på Qasiun-berget, vid vars fot helgonens helgon Muhyid-Din Ibn `Arabi vilar. Där i den skira, förklarade luften, högt ovanför Damascus’ bilavgaser, stod vi i väntan på böneutropet. Lätena från tornseglarna, som utförde sin halsbrytande precisionsflygning under gälla skrin. Röster av människor, barn och vuxna – men inte av bilar – det är för brant för att de ska kunna ta sig fram där uppe. En känsla av stillhet och livlighet, en sorts vila i rörelsen.

Vi hade hälsat på en författare, som bor med sin familj däruppe i zawiyan, och ger ut sina böcker på ett litet lekmannamässigt förlag nere i stan – kanske för att de bara ska nå sådana läsare som söker efter dem? Han hade läst för oss ur en samling hadith-berättelser, om företrädena hos Sham (Palestina och Syrien) och vad som kommer att hända där under den Yttersta tiden: “Sham är Ribat” – en frontganison, en sista utpost, ett “yttersta skär” – så märkligt denna liknelse än ter sig, där så nära civilisationens vagga, så långt borta ifrån skandinaviens kustskär och obygda utmarker.

Det var sista kvällen – det är väl därför som bilden etsat sig fast så starkt för mitt inre öga – sista kvällen före vår återfärd till det dissiperande bullret och gråsparvspalavret, och till den frodiga svenska dyngan och dess kråkor. Och jag kan inte låta blir att tänka på zawiyan däruppe bland svalorna som en sista utpost av upphöjt levande lugn, medan den Yttersta tiden blåser runt allt där nere i riktnings- och meningslös, kaotisk, förtärande, aldrig vilande hast.