Sana
Lektioner i arabiska och annat
Damascus våren 2005
Det är månaden Rabi`a al-awwal – den månad då Profeten Muhammad (fred och välsignelser vare med honom) föddes. “Förr i tiden brukade det vara fest på gatorna, med sång och ljussmyckningar, och folk bjöd på mat. Sen upphörde det pga det politiska förtrycket och folk firade bara i hemmen. Nu är det tillåtet, men det firas mest i moskéerna.”
Så berättar Sana, min lärare. i arabiska Hon vet allt. Om vad folk i Kufa ansåg och vad folk Basra sa, och vad Zamkhshari sagt och vad Sibawaihi ansåg, om hur Banu Tamim och ahl-al-Hajaz och de andra stammarna talade, och vad som är tillåtet enligt de 10 godkända recitationssätten och vad som förekommer i de svagt underbyggda recitationssätten och vad som har belägg i den förislamiska poesin – sådär låter det när man läser de klassiska grammatiktexterna.
Och hon vet allt om de olika moskéerna, vilka tider dhikr-sessionerna är, och vilka sheikher som leder dem och vilka deras lärare är och vilken tariqa de tillhör, och hur det var för 20 år sedan. “Förr fanns tasawwuf överallt bland vanligt folk, alla läste awrad (daglig dhikr) och följde tariqa. Sen på 60-talet kom det ur bruk, och på 80-talet blev allt förbjudet. Så den folkliga sufismen har nästan försvunnit. Nuförtiden finns tasawwuf mest bland äldre lärda och deras unga elever.”
Eftermiddagslektion hemma hos Sana. – Vi hade gått tillbaka för att rekapiutlera några avsnitt i grammatiken som jag hade svårt att få sammanhang i. Medan jag kämpade för att få ordning på tankarna kände jag mig plötsligen mycket hungrig och kom att tänka på att jag knappt ätit nånting idag. Sana tycktes läsa mina tankar och sa: jag ska hämta lite mat. Ja, så blev det att vi satt där och dippade flatbröd i grönsaksröra och småpratade.
“Min far är arab och hör till shadhili-tradtionen, men mamma har kurdisk bakgrund och där gäller naqshbandi. Så jag har fått från båda hållen”.
“Kom till mig nästa torsdag”, säger Sana, “då är det mawlid i mitt hem.” Och jag kan ju inte tacka nej till en mawlid, allraminst när min lärare bjuder.
—
Det har varit en ovanlig kall och regnig vår, och det är grönare än någonsin. Häromdagen var det oväder och ösrenade hela förmiddagen. Jag hade stämt möte för en lektion med Sana hemma hos mig, men blev försenad pga av regnet. När jag kom fram fann jag henne i mitt rum i färd med att torka vatten från mina böcker, som blivit våta då det regnade in från taket, ett gammaldags bjälktak som inte är gjort för regnväder. Det verkade som att hon välkomnade ett sådant här tillfälle att kolla igenom mitt bokbestånd.
“Det har inte regnat i maj i Damascus på 50 år”, sa hon.
Idag diskuterar vi politik. Vi har läst två korta texter, en av Ibn Khaldun om de negativa effekterna av tvång och förtryck på karatärsutvecklingen, samt ett tal av en av ledare för khawarij (en upprorsrörelse som uppstod under första århundradet hijri) som lovprisade unga fanatiker – en beskrivning som är slående lik unga jihad-ivrares självbild idag. Tänk att texter som skrevs för 700 respektive 1400 år sedan kan kännas så aktuella. Vi sitter för öppet fönster i mitt rum som vätter mot gatan, och Sana utgjuter med hög, klar röst och helt osyrisk frispråkighet sina åsikter om regeringen – på fusha – man får väl hoppas att folk i grannskapet inte förstår fusha så bra.
