Var är min värde bror och reskamrat?

Han brukarde skriva då och då från olika hörn i världen.

Jag tog avsked från honom en nyårsnatt på Stockholm Central.

Mötte honom åter i Damascus året senare.

Sen försvann han mot Maghrib – letade efter något han inte kunde finna just där just då.

Vi gick uppför backen till ditt föräldrahem i Järfälla en kall vinterdag, drack kaffe och åt struvor, sköra som nyis. Du skulle fara till Dalarna och lära bokbinderi sa du, för mästarna går bort innan lärjungarna infinner sig, och tar sin konst med i graven.

“Blott Sverige svenska krusbär har” skaldade Carl Eric Love Almqvist, där han satt i sin landsförvisning i Philadelphia och längtade hem. Annars finns ju krusbär liksom bokbinderi lite varstans i världen. Måhända finns de sanna krusbären i Sverige, men de sanna mästarna finns i Damascus.

Kanske en köldknäpp i novermber lagt is över Mälaren, medan jag sitter här ensam i ett vitkalkat rum och ser ut över innergården till ett bait `arabi i Salihiyyah. Klockan är 3 på morgonen, det är alldeles tyst, så när som på trumslagaren som går runt på gatorna för att väcka folk till morgonmålet. Om en halvtimme kommer kanonerna att avfyras från Qasiun och morgonbönen att ropas ut från moskéerna i Sheikh Muhyiddin och Hanabila och `Afif och alla små-moskéer runtomkring som jag inte ens vet namnen på. Lutad mot den vita väggen står ditt svärd och din sköld, och jag sitter och betraktar dem, funderar och försöker förstå vad som hände.

Ledsnade riddaren på att leta efter den gyllene kalken?

Blev idealens rustning för tung att bära i verklighetens solgass?

Visste du inte att gralen är begravd här under jorden i Damascus? “Mina fötter står över det ni dyrkar” sa Sheikh Muhyiddin och menade guldet som de åtrådde. Men det vi söker är inte guld, utan kunskapen om elexiret, som förvandlar allt annat till guld.

Jag ser framför mig alla de vackra banden som står i ditt rum i huset däruppe i Viksjö. Undrar om någon sitter där och sakta vänder bladen under kvällslampan med ett glas te inom räckhåll? Eller står de där tysta och väntar, som ditt svärd och din sköld i mitt vita rum?

“Tycker du jag ska tala med Per?” frågade du mig, medan vi klev uppför backen.
Ja, det kan väl inte skada, tyckte jag då.
“Men vad ska jag säga till honom?” frågade du.
Du kan väl höra efter hur han mår bara, tala om vädret eller vad som helst.

Jag vet inte vad ni talade om – kanske om vädret, kanske om annat också, kankse om saker jag inte förstår och som inte heller angår mig. Spelar det någon roll vad jag gav dig för råd på vägen uppför backen? Allt som händer står redan skrivet. Och åndå: Jag retar mig över min aningslöshet. Per som är så smart att han t.o.m. överlistar sig själv – insåg jag inte att han skulle dra ned dig i vaken?

Min out-box är full av mail jag aldrig sände, om krusbär och bokbinderi, mästare och lärjungar, livskriser och livselexir – de blev liggande där, för att jag kände att de inte skulle nå fram. Skulle jag ha skickat dem ändå?

“Tycker ni jag ska tala med min bror?” frågade jag vår lärare.
Ja, det kan väl inte skada, svarade han.
“Men vad ska jag säga till honom? Han är så långt borta.”
Han kommer tillbaka, sa mäster.

Så det är väl bara att vänta tills han dyker upp igen från sina vandringar i skogarna kring Görväln eller Siljan eller var han nu är. Under tiden sitter din syster här långt borta, spanar och väntar på bättre besked än “mail undeliverable”, medan tuppen gal och sparvarna kvittrar och solen går  upp över Salihiyyah.