Vladimiez Vladimievich

Vladimiez Vladimievitj – en meta-feministisk betraktelse

Stockholm 2002

En gammal forskarkollega har kommit på besök, Kozlov från Sibirien. Han hälsar och kysser mig på handen – en gammal rysk sedvänja som tydligen överlevt både kommunismen, perestrojkan och maffiaväldet. Han är här för att närvara då hans dotter Masha lägger fram sin lic-avhandling vid Chalmers.

“Du vet ju vad jag anser om kvinnor och forskning”, säger han, med teatralisk uppgivenhet. Ja jag vet – det är en tuff värld, inget för en kvinna. “Men det finns två undantag”, lyser han upp, “Masha och Barbro.”

Jag ler åt hans smicker. Av de otaliga härskartekniker jag stött på under min karriär är smicker nog den jag har svårast att fördra. Men det finns ett undantag: Kozlov.

Vi spelar med öppna kort, ‘no pretenses’.

Vi har gjort bra forskning tillsammans, och jag har lärt mig mycket av honom – inte minst om psykologi maktstrategier.

“Men det är ju resultatet som räknas. Du minns väl det här”, säger han och klickar fram en bild på sin bärbara med det numera klassiska diagrammet som vi publicerade tillsammans för ett tiotal år sedan. Några doktorander sitter  och tittar på, fascinerade, nästan andäktiga. De känner igen diagrammet, men de känner inte till dess historia.

De var inte med den gången. Kozlov var sur för att jag inte hade byggt upp experimentet så som han hade tänkt sig. Och jag var arg för att inte brydde sig om att lyssna på mina ideer. Vi grälade om varenda mätpunkt, så gnistorna yrde och taket i labhallen höll på att lyfta. Sent en kväll, efter att ha tröttat ut varandra i en vecka på det sättet, erkände han.

“Du måste förstå mig, jag är den världsberömde professor Kozlov som skrivit flera kända papper om detta, och så kommer en gröngöling som du och kullkastar alltihop.”

Det var vändpunkten. Sedan dess har han varit som en öppen bok, där alla handlingsmotiv kan läsas innantill.

Och jag alltid fått som jag velat. “Man säger inte nej till en kvinna”, säger han bara när han tycker jag har fel.

Under kommunismen var han stans partiordförande, och i sitt eget lab är han älskad och vördad näst intill avgudadyrkan. Där kallas han inte Kozlov, utan på traditionellt respektfullt sätt vid faderns namn.

“Labbet är ditt”, sa han när jag kom dit. (Där fanns inte en enda kvinna  utom de som städade och serverade maten.) “Gör vad du vill, alla här står till  tjänst med vad du än ber om.” Och det var sant, jag fick allt jag pekade på.

“Ge mig ett gott råd, Vladimiez Vladimiejovitj”, bad jag honom ödmjukt en kväll, när vi som vanligt satt och filosoferade över livet, politiken och vetenkskapen.

“Dra nytta av att du är kvinna”, sa han. “Det kan vara till din fördel i karriären.”

Vladimiez Vladimievitj – some meta-feminsist reflexions

Stockholm 2004

A former research colleague is visiting – I can hear his voice in the coffe-corner of the lab, the informal meeitng place for young and old, high and low, master and novice. As I enter, he stands up and kisses my hand – an ancient Russian tradition, that aparently has survived communism, perestroyka and the modern maffia rule.

He has come here to attend his daughter Masha’s thesis presentation.

“Well, you know my opininion when it comes to women and research”, he says, with feigned resignation.

Yes, I know: research is a tough buisiness, not at all suited for women.

“But there are two exceptions”, he continues, flashing up, “Masrha and Barbro”.

His flattery makes me smile. Of the countless power strategies I have come across durng my career, flattery is the one I find most difficult to handle – with one exception: Kozlov.

We play with open cards, no hidden motives, no pretences.

We have done some good research together, and he has taught me a lot – not least about psychological factors and power strategies.

“It’s the result that counts, insn’t it. Remember this?” he says and clicks up a picture on his lap top: the famous diagram that we published together about a decade ago, now part of the basic literature. Some students are gathering around the table, whatching with fascination. They know the diagram, but they don’t know its story.

They were not there when it all happaned. Kozlov was angry with me because I had not set up the experiment according to his instructions. And I was angry with him because he did not care to listen to my ideas. I had visited Saric’s lab in Arizona the year before, and he had explained the matter to me. I felt confident – though at that point I didn’t understand the significance of it. I was just puzzled: why was he so averse to doing it this way? We disputed over each and every measurement point, quarrelling so that the sparks were flying and the roof of the lab hall almost lifted.

Then, late one evening, after we had been tiring each other in this manner för a week, he gave in.

“You must understand me”, he said. “I am the famous professor Kozlov, who has published many renowned papers on this subject, and here comes a greenhorn like you and overthrows it all. – But you are right and I am wrong. We will now do the experiment all over, and it will become a landmark in this field of science.”

That was the turning point. Since then, he has been like an open book, where I can plainly read all lines of thought and underlying motives.

And I always got my way. “One can not say no to a woman”, is all he says when he thinks I’m wrong.

He was the chairman of the local party during the communist period, and through all the political turbulence, he has remained one of the notables of his community. In his own lab he enjoys the love and respect of a semi-god. There he is not simply called Kozlov – he is addresed in the traditional fashion with his patronym as Vladimiez Vladimievitj.

“It’s all yours”, he said, when I came to his lab. “Do whatever you wish, everybody here is at your service.” He kept his word. He supported me in everything without interfering, and I got whatever I pointed my finger at.

“Give me your advice for the future, Vladimiez Vladimievitj”, I asked him humbly one evening, when, as usual, we were philosophizing about life, science and politics.

“You have a good hand and a good brain”, he said. “Take advantage of the fact that you are a woman – it’s a point its a point to you favor for your carrier.”